Ibland har jag tänkt att det kanske vore enklare att skjuta ifrån sig alla i sin närhet. Flytta långt bort och skapa sig ett liv i ensamhet... Då slipper man ju bli så ledsen när människor (eller djur för den delen) försvinner ifrån en. Då har man ingen att sakna! Ensam är stark var det ju någon som sa!

Ingen nära relation till familjen, ingen kärlek, inga vänner, inga djur. Möjligtvis kollegor som man kan hålla på lagom avstånd.

Ja, jag har faktiskt tänkt så många gånger under dessa 2½ år!

Men sen går det över lika fort. Hur roligt vore egentligen livet då? Skulle det verkligen bli bättre?
Svaret ger ju sig själv!
Vad vore livet utan familjen, kärlek, vänner och djuren? INGENTING!

Kramar till Er ♥