Igår när jag var på väg till stallet låg jag bakom en annan bil, jag tyckte att hon körde rätt fort på den där smala vägen. Det blåste ju så förbannat, så över åkrarna hade vägen yrt igen på flera ställen och dessutom är det rätt halt där.
Men, men jag höll mig på behörigt avstånd i min egen takt.
Jag såg på långt håll att plogbilen kom emot oss, så jag saktade ner. Han stannade för ytterligare en bil som lång ännu längre fram.
Kvinnan i bilen framför mig hon höll samma tempo som tidigare, så jag tänkte att nu får hon väl börja bromsa! Men nej då! Hon stod på, mötte plogbilen som höll ut så gott han kunde, jag såg hur bilen skar av från vägen... Snön liksom drog henne längre och längre ner i diket, men hon fortsatte gasa!
Jag trodde bilen skulle hinna lägga sig på sida innan det tog stopp, men det gick aldrig så långt tack och lov.

Själv stannade jag, tittade på plogbils chauffören för att se om han såg vad som hänt. Jo då...han la i backen.
Då ser jag hur kvinnan i bilen kastade upp dörren, liksom sparkade upp den, det gick väl tungt i motlut... Sen ålade hon sig ur och tog i för kung och fosterland när hon smällde igen dörren igen.
Man liksom såg på långt håll hur förbannad hon var!
Hon gick emot lastbilen med stormande steg, jag såg hur dom diskuterade en stund, sen åkte plogbilen.
Jag rullade fram och körde ner rutan, frågade kvinnan hur det gick och om hon hade någon hjälp upp.
Själv kunde jag inte göra så mycket mer... nog för att lilla Getzen är en pärla men tror inte den hade fixat att dra upp den stora audin ur diket...
Kvinnan pratade högt och ilsket, "Såg du? Vilken idiot! Den jäveln sa åt mig att jag skulle köra lugnare! Faaan! Han har väl kunnat stanna för oss också? Jag kröp ju för helvete på ettan!"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, jag såg ju att hon körde alldeles för fort!
Men jag sa lite lugnt: ja det är ju lite trångt efter den här vägen, men får du någon hjälp upp nu då?
Kvinnan sa att han i plogbilen skulle vända och komma tillbaka och hjälpa henne upp. " Det är väl det minsta han kan göra" sa hon...
"Men tack så mycket för att du stannade"
"Ja det är väl självklart" svarade jag.

Men min reflektion är:
Var hon verkligen så arg på chauffören som körde plogbilen?
Jag tror att hon var mest rädd och skärrad, kanske lite arg på sig själv för att hon visste att det var lite hennes fel...
Känslor kan ju vara lite så där bakvända ibland... man känner en sak, men det kommer ut annorlunda...

Jag satt och höll i telefonen och tänkte ta ett kort på eländet, men när jag såg kvinnans arga uppsyn la jag ner den igen ifall hon skulle se mig! :)

Så...till mina kära läsare:
Kör försiktigt och var rädd om er!
Kram