Vilket ord... döden... utan att bli allt för djup, ska jag försöka skriva lite om dom tankarna.
Det finns så många olika upplevelser kring döden.
Likväl som olika tro om vad som händer efter döden.
Inte kan det väl bara bli slut? Svart? Tomt? Nej det vill jag inte tro iallafall.
Hur "kul" vore det?
Vissa tror att man kommer till himlen.
En del på att man föds på nytt.
Andra tror att man föds på nytt i någon annan skepnad än människa.
Vissa tror att man blir en ande, som går över till andra sidan.
Vad är "den andra sidan"?
Är det bättre där än här?
Tids nog lär man väl få svar på alla frågor. Men det är ju nu man skulle vilja veta, eller nja inte om det bara blir svart. Det vill jag inte veta isåfall...

Jag vill gärna tro att Klas och pappa, ja även farmor och andra, finns runt omkring oss på nåt sätt. Kanske som "änglar" som knackar oss på axeln ibland. Ser till att inget ont händer oss...

Önskar bara att jag kunde känna närvaron ibland.
Jag tror att jag gjort det en gång. Men det var liksom en dröm, fast ändå inte... svårt att förklara.
Det var Klas den gången, några dagar efter hans olycka. Han satt på sängkanten och höll mig i handen. Jag frågade varför han hade väntat så länge innan han kom, han svarade att det var någon annan som hade behövt honom mer.
Det var så förbannat verkligt på nåt sätt, man vet att man liksom drömmer, fast man inte sover riktigt...

Såklart är dom ju närvarande hela tiden eftersom jag tänker på dom flera gånger varje dag. Men ibland vore det så skönt att få något slags tecken på att dom är tillsammans och har det bra.

Det blev ett tungt ämne idag, men det är skönt att skriva av sig lite.

Sköt om er och ta hand om era nära och kära

Over and out!