för starka bilder längst ner i bloggen.

 

Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur mycket jag saknar er.

Jag kan inte förklara hur det känns i både kroppen och i själen.

Jag kommer aldrig att förstå varför detta måste hända oss.

Ibland gör det så ont så ont att jag tror att jag ska gå sönder.

Jag har verkligen försökt att bedöva smärtan med allt möjligt.

Ingenting hjälper.

 

Jag tror inte att det är meningen att det ska gå att bedöva den smärtan.

Jag tror inte att den nånsin kommer att försvinna.

Jag tror att den kanske med tiden blir mindre smärtsam, eller iallafall på ett annat sätt.

Jag tror inte att jag har kunnat gjort någonting annorlunda så att ni skulle levt idag,

men jag funderar över det ofta.

 

Ibland knyter det sig och snurrar runt runt i magen tills jag mår illa, när bilderna från olyckorna dyker upp i huvudet.

Ofta, ofta tänker jag på det.

Jag försöker slå bort tankarna och bilderna ur hjärnan men det går inte.

 

Jag tänker på hur era sista tankar måste varit, om ni kände någon slags panik över att nu går det åt helvete!

Jag kommer aldrig att få svar på det.

Jag kommer aldrig att få veta.

 

Ofta tänker jag på hur alla andra mår...

Mamma, som förlorat sitt barn och sin livskamrat. Vilken tomhet!

Mina bröder förstås, hur mår dom egentligen?

Pappas alla syskon...

Alla vänner...

Det är en gigantisk förlust för så många människor!

Dessa två underbara människor, pappa och Klas, så saknad av så många!

 

Varför, varför, VARFÖR???!!